Med min nya  preojektjeep  anländer jag till gränsbyn  Jolfa  efter att ha lämnat  sydvästra Indien för mer än 5 veckor sedan. Då har jag på min väg passerat både Pakistans ökenområden samt det väldiga Iran. Jag lämnade Indien 5 år tidigare på samma sätt men då med en äldre variant av  Mahindra  men valde den gången att efter Iran köra vidare genom Turkiet på  min väg mot Europa. Nu var idén att testa en helt ny och för mig okänd rutt i dessa sammanhang. Det handlar ju om att hitta nya spännande overlandresor  mellan Sverige och Indien.  Kaukas  är ett spännande bergsområde, som man hör väldigt litet om. Under Sovjetunionens glansdagar pågick ju ständiga stridigheter här mellan Armenien och  Azerbadjhan  om det omtvistade området  Nagorna  Karrabach. Det var även problem i området norr om Georgien i och med ryssarnas krig i  Grozny  på den tiden!

Nu var det i alla fall mycket spännande för  mej att få testa jeepen i det mytomspunna bergsområdet  Nachitijevan,  som är en del av Armenien och som då gränsar mot norra Iran. Efter att ha hanterat en hel del  pappersexersis  angående mitt fordon under några timmar, får jag passera.  Med stämplar i passet, visum och alla övriga papper är jag klar.  Här lämnar jag nu Jolfa, som är gränsstaden utan större bekymmer. Jag snurrar dock runt ett antal varv då jag inte hittar rätta vägen från området in till nästa gränsstation. Till slut hojtar en gubbe och pekar vartåt jag  ska  köra. Snart leder en liten bro över till andra sidan och jag ser genast den vackra Armeniska  orangefärgade  flaggan vaja. Byggnader dyker upp och jag är redo för nästa brottningsmatch som gäller registreringspappershantering. Den drar iväg och en lång, krånglig procedur tar vid. Kostsamt  blir det också: hanteringskostnad ca 450 kr plus en försäkring på ca 100 kr stannar kalaset på. Min plånbok är sedan tidigare väldigt tunn, men det måste ju gå!

Efter att ha varit van vid en temperatur långt över 30 gr i både Indien och  ökenområdena längs vägen känns det nu nästan otroligt kyligt. Det är full vår och löven är skirt ljusgröna, så det känns som en fantastisk årstid att komma in här. Väldiga bergsområden med insprängda djupa dalar tar mig nu in i massivet ganska nära Turkiska gränsen! En fantastiskt dålig väg som närmast liknar ett tvättbräde sätter prov på den nya bilens stötdämpare och bladfjädrar. Det slår och dunkar, så jag tror att allt snart brakar samman, men det är ju en  Mahindra,  tänker jag och kämpar vidare på de slingriga serpentinvägarna. Jag kommer upp långt över trädgränsen och massiven häromkring håller en höjd av 4-5000 m ö havet så höjderna är klädda av ett snötäcke vida omkring. Samtidigt har jag en klar himmel med strålande sol och ca 20 gr, så jag stannar på många ställen för att beundra de storslagna vyerna, som avlöser varandra under  färden. Armenien  känns  ju helt  fantastisk  att köra i på egen hand och jag hittar utan svårighet på de få vägar, som finns i området. Jag är ju på väg mot huvudstaden  Jeravan,  som ligger vackert i en dal  mellan den  bergkedja  jag nu befinner mig på och berget Ararat sydväst om staden. En helt fantastisk syn, jag ser berget, som mäter höjden 5225 m ö. h. redan på långt håll. Dock är jag inte där än. Kvällen närmar sig och vid en lite by,  Gori,  börjar jag leta  hotell  och strax då jag kört genom den, uppdagar sig ett litet  vägmotell just där en brant backe startar! Jag svänger av och parkerar och tar endast med mig ryggsäcken, som jag har som enda utrustning över axeln och checkar in. 

På raksträckan här kan jag nu följa Ararat på otroligt nära håll och det ligger verkligen på första parkett för  Jeravanborna,  då staden likt Lund ligger i en slänt som lämnar fri sikt i den aktuella riktningen! 

Jag kör ståndsmässigt in i storstaden där  riktigt  pampiga hus med fantastisk arkitektur följer vägarna. Jag följer strömmen mot centrum då det som vanligt är dålig skyltning och vid ett kors, där jag fått för mig att jag skall svänga vänster, parkerar jag kort och försäkrar  mig om vägvalet. Det verkar bli krångligt här om man kör  bort  sig! Jag  hade rätt och  hoppar in i den högerstyrda jeepen igen och startar upp. Nu är jag helt plötsligt på rätt spår och den här slingan ska ta mig raka vägen ut ur stan och mot landsbygden igen! Jag känner mig  mer hemma på landet och det är alltid krångligt i större städer så jag är glad att jag klarade det här utan större missöden då jag aldrig varit på orten tidigare! 

Ett stort mörkt hotande moln dyker upp samtidigt som vinden tilltar och jag känner  hur vagnen börjar kränga i byarna men jag har ändå full kontroll på körningen. Det är ju rätt val av fordon för dessa omgivningar med dess skrala vägar! Man får vara på sin vakt hela tiden för djur som kommer på vägen,  "potholes"  och andra hinder! En stor sjö dyker upp på höger sida men det ser inte inbjudande ut att göra halt för att kolla in stranden som inte ser så badvänlig ut. Här hade det kunnat  vara lagom med en liten picknick annars, men jag avvaktar! Småorter jag passerar här är  Sevan  och  Dilidjan. Jag är nu på väg mot den Georgiska gränsen så i nästkommande kors tar jag vänster mot  Vanadjor. Helt plötsligt blir vägen ännu mindre och sämre i skick och än en gång får fjädringen och transmissionen  känna på en tuff brottningsmatch! Vida omkring har skog nu intaget omgivningen och jag vevar ner rutan för att få känna de vårliga och hemifrån välkända dofterna. Det torde  kunna finnas  djur här som  råddjur  och eventuellt älg så jag tar det varsamt framåt. Väl framme i  Vanadjor  känns det enklare  att hitta rätt och bara följa vägen som leder mer österut mot den tilltänkta gränsen. Ett vattendrag stöter på patrull och vägen slingrar sig nu längs floden in i en slags lång ravin som letar sig längre och längre in med höga berg på sidorna. Allt i en salig grön skogsblandad vild terräng. Det här känns nytt igen att åter få färdas i spännande natur och under den finaste veckan på hela året då allt lyser ljusgrönt då det slår ut precis i rättan tid som jag är här. Några småbyar kantar vägen men jag har siktat in mig på en by med namnet  Sanahin  bara för att det låter så fint att säga,  Sanahin! Väl framme i byn efter kanske 70 km körning brummar jag genom centrum och  varseblir samtidigt  en byggnad dyka upp som liknar ett  hotell på andra sidan floden. Visst har jag rätt,  hotel  Lalvar  men hur ska jag komma över till andra sidan. Det var  en liten  bro just här men bara för fotvandrare, så jag får köra vidare till utfarten av byn, där jag kommer över och  sen leder  mig småvägar in mot hotellet via skumma bakgårdar men jag lyckas trassla mig fram! Mitt över floden här ligger ett stort  schabrak  till fabrikslokal vilket ser ut som ett spökhus och helt övergivet! Det var tydligen en koppargruva i berget under Sovjettiden som nu övergivits och såg förfallen ut! En  ryskstalande  tjej möter upp mig i trappen och jag kan vilt välja vilket rum jag vill ha då jag tycks vara den enda gästen för dagen! Jag rättar in mig i rummet och besöker en klassisk  restaurang  som har namnet Floran några km utanför byn dit jag först vandrat! På kvällen bjuder flickan mig på te och vi umgås under kvällen, hon pratar ryska och jag engelska och svenska. Vi förstår varandra mycket på gester och rörelser man kan göra med händerna så det  mesta  löser sig alltid! Efter en fantastisk kördag somnar jag gott i det tjocka och väl tilltagna täcket!  

Fortsättning i högerspalten!

Solen väcker mig ännu en gång och det är hög tid att stiga upp. Jag knallar bort till kontoret  Instra,  som det heter och får snart reda på att båten inte går härifrån Poti längre utan du måste ta dig bort till storstan Batumi  och avgången är redan i kväll. Vilken tur! Men samtidigt synd, om jag inte vill vänta en hel vecka  förståss! Jag har god tid på mig och på en lapp fick jag Batumikontorets adress och telefonnummer. På en fin strandväg kör jag nu de närmare 8 milen bort till Batumi och snart omges jag av gröna, böljande kullar, en landskapstyp, som varar ända fram. Här finns en nyupptäckt flyttfågellokal uppe på ett berg där fågelskådare från hela Europa räknar flyttande rovfåglar på höstarna, likt Bosporen vid Istanbul  som  är vida känt! Väl framme  vid både hamnen och  centrala  Batumi möter jag en gubbe som på sin cykel leder mig med jeepen bakom sig körandes i snigelfart ända fram till kontoret för båtbiljetten. Det var bara ett stenkast bort i den kaotiska trafiken. Jag lyckas boka biljett, blir skickad  till  en bank där jag ska sätta in pengarna, som de inte klarar av att dra från mitt kort. Jag måste ta ut kontanter i en bankomat, som till synes inte vill ha mitt kort! Vad göra nu? Det är eftermiddag men ännu flera timmar till godo innan färjans avgång!  Personalen kommer snart ut och hjälper mig och på något sätt så får vi ordning på allt till slut och med ett långt rassel kommer sedlarna fram! Skönt, det funkar! Jag knallar tillbaka till  Instrakontoret  och betalar för mig och får ut mina biljetter. Nu kan jag slappna av en stund och alldeles intill finns en kebabbar. Jag slår mig ner på trottoaren vid ett bord och gör en beställning! Här kan jag senare njuta i solen och av maten samtidigt som jag ser  Mahindran  parkerad  en bit bort! Det står en klunga intresserade människor där som granskar den pekande och kikande! Efter behövlig måltid kör jag bort på vägen jag kom från för att försäkra mig om rätta hamnområdet och redan på håll ser jag den väldiga färjan ligga vid kaj,  Ukraineferry! Jag fortsätter någon km förbi, där jag på infarten såg en mack där jag tankar fullt, eftersom det är billigt här. Jag tänkte få bilen avspolad om det vore möjligt! De har en utomhustvätt med rullar, en sådan där automatisk variant och jag ställer mig i kön.  En kille hjälper mig snart då det blir min tur att köra in och till en början fungerar det bra. Snart nog havererar den översta rullen som trillar och hela apparaturen faller ihop och blir  obrukbar. "Typiskt, min vanliga otur" tänker jag! Inte  en  tvätt gick att uträtta utan att det händer någonting. "No problem" säger killen och bakom mig är en lång kö, som väntar på sin tur. Nu bryter alla upp då tvätten  havererade  riktigt ordentligt och kör ilsket iväg åt olika håll. Jag känner mig som den  skyldiga  men "no problem" säger killen hela tiden åt mig! 

I stället  hamstrar jag lite starkvaror, som jag kan förtära ombord för mina sista kontanter och så kör jag bort till hamnområdet igen! Inom någon timme välkomnas jag att köra ombord på färjan som ska ta mig till Odessa  i Ukraina! 

Efter två dygn ombord med en fantastisk  båttur  på ett spegelblankt Svarta hav och säkerligen närmare 100 mil bakom mig kör jag av i utkanten av Odessas hamnområde! Härvid tar en ofantlig pappershantering hela 6 timmar av dagen i anspråk innan grinden öppnas och jag kan rulla ut i friheten! Jag kör in till centrala stan där jag varit tidigare flertalet gånger och letar upp ett närbeläget  hotell! Här stannar jag några dygn och vandrar runt i staden och  njuter  av dess romantiska atmosfär! Ett antal påstridiga  ryssar, som håller till vid hotellet får mig att lämna staden något dygn tidigare än beräknat, då de känns hotfulla och hela tiden pratar om det pågående kriget borta i öster vid Donetsk. Lughanskregionen. Jag bryter upp och kör mot Kiev för några dagars visit där och här träffar jag en familj, som jag träffat i Indien tidigare under vintern. De tar väl hand om mig och vi flanerar ute på stan och besöker det belägrade  Majdantorget  där de demonstrationer hölls tidigare då missnöjet uppstod. Jag kör därefter vidare västerut på otroligt dåliga vägar mot staden  Vinnitsya och Lviv och gränsposteringen Rava Ruska mot Polen! Jag övernattar här efter en god Bortchmiddag och tankar fullt igen då jag snart närmar mig trakter, där det blir dyrt med drivmedel. Inga konstiga procedurer upplevs vid inpasseringen till Polen och nu kan jag köra lugnt och sansat ända upp till Gdansk och Gdynia, där jag precis innan avgång lyckas komma med ombord på färjan som just ska avgå mot Karlskrona i Sverige! Vilken lycka,  vilken  lyckad expedition det blev ännu en gång!