I Indien skall jag basera mig med att hyra ett hus i tropiska Goa vilket jag kommer att använda som bas under vistelsen i landet. Förmodligen i Anjuna eller Chapora. Här kan man hyra väldigt fina hus i marmor för billiga penningar, ca 1000 kr/månad! Ett strategiskt bra baserat läge för vidare turer till Cochin i Kerala, Chennai i Tamil Nadu, Raipur i Chattisgahr och nationalparken Kana. Ögruppen Andamanerna långt ut i Bengaliska viken långt öster om Indien med nästan närhet till Myanmar och Malaysia. Norra Indien som Uttaranchal, Himachal Pradesh, Punjab mm. Jag kommer att förflytta mig med motorcykel en Royal Enfield som förra gången och med Jeep Mahindra under vistelsen. Jag kommer att rapportera, dokumentera och skriva en hel del om mina upplevelser och möten med natur och människor. Alla färger som möter en på en tropisk marknad med dofter av kryddor och alla märkliga ljud som ej här kan beskrivas. Nyfikna glada små barn som följer en i sina fotspår.

Jag räknar med en del besök hemifrån denna gången och hoppas äntligen att få se och visa runt mina föräldrar bland flera vänner och bekanta!

Jag kommer flitigt att rapportera om expeditionen här på Indiensidan med nyhetsbrev som man kommer att kunna följa! Man får givetvis höra av sig till mig via mailen niklas.hedenstrom@hotmail.com och även med trevliga manuellt skrivna brev! En epok som förmodligen gått i graven sedan länge! Jag rapporterar min fasta adress senare. Ha en njutningsfylld och spännande läsning under vintern!

                                                                                           Niklas Hedenström  Gräsmarö

                                                           Äntligen på gång...

Efter överfart till Baltikum har jag nu tagit mig söderut via Vitryssland till Ukraina, där en del broblem uppstod vad gällde den fortsatta rutten. Vilken väg in i Rumänien var att föredra? Bra att kunna sms-a och få svar ganska snart med grejer som de hemmavarande kan kolla upp på internet. Det finns nästan inga internetställen har i Ukraina och där jag var igår, var det 25 mil till Odessa och ca 20 kvar till Izmail, letade i Kiev en hel dag efter internet. Det går inte att åka över från Izmail, men väl från Reni varifrån det går en båt till Rumänien på tors- eller fredagar,  så jag har ganska tur i sa fall. Det finns bilväg till Moldavien men dit måste man ha visum som endast går att fixa i Kiev, skall försöka få transit till Rumänien idag. Annars blir det båten på torsdag. Att köra runt Moldavien är mer an 50 mil till den gränsen och 50 mil ner igen för att komma till samma punkt som nu! (25/10)
Igår hamnade man på en bröllopsfest då jag skulle kolla in om det fanns ett hotell. Blev indragen på middag, traditionell dans mm. Hamnade i centrum med andra ord. Har aldrig sett någon liknande fest med så mycket mat och dryck. Dans in på småtimmarna. Fick folja med hem och sova hos en familj i en traditionell enkel stuga. Det är väldigt primitivt här i Ukraina och allt är eftersatt, vägarna ska vi inte prata om men det är tur den lilla Polon klarar alla gupp och  hack som radar upp sig hela tiden. (1/11) 
Problemet man nu står inför är att sträckan över floden Prut, som samtidigt är gräns mellan Ukraina och Rumänien är ungefar 500 m och är en förlängning av Donau. En sådan farja som Stegeborg kanske, en gång om dagen hade varit passande, men inte. Det går ytterligare en väg, som är den gamla sovjetvägen till Rumanien, men då passerar man Moldavien med exact 800 m som nu är ett eget land och lär vara värre än Vitryssland vad gäller byråkrati och annat krångel. Man touchar bara gränsen lite grann, men  gubbar med kpistar vaktar dessa 800 m så det går alltså inte att smita förbi. Man måste ha visum for dessa 800 m, som tar ca 1 min att passera med bil, visum kan bara ordnas i Kiev och är kostsamt, ca 200 dollar för en minuts körning.

På kartan här intill visar jag den ungefärliga resrutten från Kiev och söderut. Den blå markeringen representerar bilkörning, medan den röda står för flodbåten längs Prut och Donau c:a 3 dagar. Fredagen blev ombordkörningsdag (3/11) Båten lär gå längre så om man vill  kan man komma ända till Ruse i Bulgarien, vilket det blir nu. Solen står ganska högt här ändå och det är rätt kallt, men varmare just idag. Det känns nästan litet vårlikt, men kanske skulle man ändå ha kommit i väg en månad tidigare? Har tvättat bilen litet. Den såg hemsk ut efter färd på dessa ibland obefintliga vägar, som ej är underhållna sedan de tillverkats! Inte underligt att alla fordon ser ut som i Afrika eller ännu hellre Indien, man känner sig lite halvindisk här ändå! Ruse ligger där det röda övergår i blått. Bilkörning därifrån till Svilengrad c:a 30 mil, nära turkiska gränsen, där hotell erbjöd nattlogi och välsmakande kyckling. Båten tog lång tid. Med två knop på Donau hela 3 dygn och bara ca 25 mil avverkade men det var god mat och spännande att se vad som hände på floden . Det fraktades kol järnmalm samt den lilla Polon. Fungerar bra nu fast fjädringen är nog helt slut då bilen gungar och hoppar fram hela tiden trots att det kan vara jämnt underlag. Nu är vägarna för det mesta otroligt dåliga med tjälskott överallt så det bara rystar och slår i alla leder till hjul och styrning mm. Har nog kört ca 300 mil nu och det tycks närmare än förra gången trots balticumomvägen via Belarus mm. Forts. i vänsterspalten under kartan!

Ännu kvar i högländerna har jag nu kommit till Agri fortfarande i Turkiet och med toppen Ararat över 5000 m inom synhåll. 10 mil tidigare pajade ena bakre hjulupphängningen och stötdämparen, då vägarna är uslare än vad jag räknat med. Efter 6 tim. trassel med gränsstationen om införsel av bilen, fortsatte jag mot Maku i N Iran.Hittade en verkstad, som kanske kunde svetsa i morgon 11/11. Efter två nätter här och med bilen på verkstad en dag. lyckades man i alla fall åtgärda det mest akuta: länkarmen. De gav upp med stötdämparna utan rekommenderade någon i Tabriz, där det finns mera tyska delar. Dit gick så den svajiga resan men på släta, fina vägar. Att införsel, vägskatt och försäkring kostade runt 1200.- kompenseras av bensinpriset: 60 öre/liter. Tankade fullt för 20.- Nya verkstaden mötte vid tågstationen i 200000-staden Tabriz, de var förvarnade och jag fick ett nummer att ringa och bara säga hallo så förstod de att det var jag, lämnade sedan luren till en iranier, som förklarade var jag var. Smidigt men trafiken är kaos. Man kör i bredd huller om buller och det är totalt packat på vägarna. Verkstaden har modifierat några begagnade dämpare och förlängt dem så bilen är numera hottad alltså högre frigång for tropiska förhållanden, gjort förstärkningar mm. Vilken skillnad: bilen är som ny. På middagen bjöd mekanikern hem mig till sin fru i ett otroligt lyxigt o fint iransk hem på god middag! Just nu fick jag te framsatt bredvid datorn, fin service här men det är svårt med språket!                  Forts i högerspalten

Har nu kommit till den jordbävningsdrabbade staden Bam i östra Iran. Här ser ut som kriget, men man vet ju orsaken. Problem har nu uppstått om det går att köra in i Pakistan eller inte. Viss orolighet har signalerats p. gr. a. amerikanarnas närvaro i Afganistan, som ju ligger norr härom. Försöker pejla läget på olika sätt. Bäst att vända om! Sonderingar vid Bam, som fortfarande ligger i ruiner sedan jordbävningen, visade att läget i Pakistan förändrats kapitalt sedan jag åkte Enfield här i motsatt riktning. K-piststödda konvojer överallt och riklig knarksmuggling. Känns otäckt att hamna mellan två gangstergäng. Dessutom är det stor politisk oro i gränstrakterna, då en lokal provinsledare blivit mördad för c:a en månad sedan. Valde därför att vända och åker i morgon (23/11) mot Zanjan, nästa dag till Maku, nära gränsen till Kurdistan och sedan mot Bitlis. Jag tycker ändå att jag fått ut mycket av resan, även om jag inte nådde ända fram. Tänker stanna någon vecka i Turkiet, vid Medelhavet och någon vecka i sydeuropa innan hemfärden. Ser fram mot att fira julen hemma! Nu 1/12 har jag nått gränsen till Europa, Bosporen, där en färja skall ta mig över på lördagen. Har nu hunnit bada ett par gånger i Medelhavet (+24 gr) och färdats längs Turkiets sydkust ett par dagar. Bilen har gått mycket illa sista tiden, varför verkstadsbesök företogs innan passagen till Europa. Det visade sig att förgasaren lossnat och att tjuvluft inkommit genom springan, men detta har nu åtgärdats hjälpligt, så nu verkar den gå som förut. Skall bli skönt att komma hem!

2007 - 2008

Denna resa företogs med flyg 1/11 för att bättre utnyttja tiden på resmålet. Från New Delhi reste jag med inhemska färdmedel söderut
för att i Madras inköpa en motorcykel för vidare färder. Med den for jag sedan söderut och rundade Indiens sydspets, vidare norrut mot
Goa, där helgerna tillbringades. Här träffar man gamla och nya vänner, bl. a. en del svenskar. Nu (februari) är jag åter på väg söderut
till Bangalore, där MC:n skall garageras för kommande behov. Åker vidare med offentliga medel mot norr och Kahna nationalpark, där
en fotokollega möter upp. Här nedan några bilder från Goa, tagna av söderköpingsbon Boy Svedberg!

2009 - 2010

Även denna resa företogs med flyg först tillsammans med två tjejkompisar, men efter någon månad på min där förvarade motorcykel och med mera tillfälligt resesällskap, en del bekantskaper från tidigare år och andra av nyare natur. Jag har rest runt en hel del och bl. a. besökt tigerreservat. Hemresan företogs med inköpt Mahindra-jeep av indiskt ursprung model military version XD genom Pakistan och Iran vidare genom Turkiet och Europa mot hemlandet. Passagen genom Pakistan företogs med militäreskort på grund av det osäkra läget. I övrigt blev resan en nostalgisk replik av den 10 år tidigare företagna hemresan på mc Royal Enfield 2000-2001. Se video på den här länken:  Tigerfilm, Charlie Hurst

2012-13

Tågluffning med Trans Asia Treni och bussar vidare till Indien.

2014-15

Bussluffning med Euroline m. fl. bussbolag vidare ända bort till Indien via Baluchistan i Pakistan.

På väg hem med nya Mahindran mars -15.

2017-18

Buss-tågluffning med Flixbus turkiska Metro overland bort till Indien via Pakistan och åter samma väg.